Samhällskritik i Per Wahlöös Stalspranget

Innehållsförteckning

1. Inledning

2. Sammanfattning

3. Samhällskritik i romanen Stålsprånget
3.1 Samhällskritik mot kapitalism
3.2 Samhällskritik mot Sverige
3.2.1 Välfärdsstat
3.2.2 Miljöfråga

4. Slutsats

5. Litteraturförteckning

1. Inledning

Boken Stålsprånget^[1] av Per Wahlöö (1926-1975) som publicerades 1968 är en socialkritisk science – fiction deckare. Den framställer en fruktansvärd och omänsklig framtida välfärdsstat som kunde vara Sverige. Så är den framtida staten precis som Sverige en välfärdsstat där det finns ett kungahus^[2] och som upplever en mängd demonstrationer vars deltagare demonstrerar mot regeringen, miljöföroreningen och dessutom sympatiserar med kommunistiska och socialistiska länder^[3]. Av dessa demonstrationer fanns det flera i Sverige på slutet av sextiotalet. Solidariteten med andra länder till exempel Vietnams folk och motståndet mot USA:s krigföring i Indokina var en viktig fråga som samlade många demonstranter.

På det här sättet är boken en typisk sextiotalsbok. I motsats till den svenska litteraturen på femtiotalet fick den svenska litteraturen på sextiotalet nämligen ”en politisk uppgift i samhället”^[4].

Det sägs i Litteraturhistoria i fickformat:

Flera författare kom att bygga sitt skrivande på klara politiska ståndpunktsstaganden. För många blev socialismen den enda möjliga hållningen. Synen på världen utanför Sverige hade vidgats och det kändes nödvändigt att välja sida i ett politiskt läge där den rika delen av världen stod mot de fatiga folken med ekonomisk utsugning och politisk imperialism.^[5]

Liksom Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam och Sara Lidmans och Jan Myrdals ”rapportböcker”^[6] har boken Stålsprånget ett politiskt innehåll och kommenterar aktuella händelser inom - och utomlands från ett särskilt kapitalismfientligt vis. Det är nu mitt mål att visa detta politiska och socialkritiska innehåll i den här boken. Men innan jag visar samhällskritiken i boken, ska jag kort sammanfatta boken.

2. Sammanfattning

Boken Stålsprånget utspelas i en framtida välfärdsstat som styrs av en anonym och förtryckande regering. Även om den här staten officiellt kallas en demokrati där välfärd, trygghet och samförstånd härskar, behandlas medborgarna som värdelösa fångar som inte har några rättigheter alls och där bara ekonomiska synpunkter står i förgrunden. På det här sättet informeras folket inte om luftföroreningen för ”dess innehåll kunde befaras oroa vissa befolkningskategorier”^[7], folket blir arresteras för att de dricker sprit på offentliga platser och i hemmen och trots att det inte finns någon lag som förbjuder demonstrationer i landet, hejdas och upplöses demonstrationer först av polisen och slutligen stoppas de totalt, eftersom ingripandena hade inte det önskat resultatet.

Bokens huvudperson är kommissarien Jensen som är femtio år gammal och har arbetat inom sextonde distriktet sedan nästan trettio år. Han är en lydig och plikttrogen människa som aldrig ifrågasätter systemet. Efter en tjänstledighet som Jensen har tillbringat utomlands försöker han återvända hem. Men det är varken möjligt att komma in i landet eller få kontakten med regeringen. Slutligen får Jensen uppdraget att flyga dit och ta reda på vad som egentligen har hänt i landet.

När Jensen kommer dit, finner han ett land som saknar vatten, elektricitet och dessutom verkar vara folktomt. Han åker till polisstationen där han återigen träffar igen polisläkaren som han hade arbetat med innan sin tjänstledighet och som tillhör en socialistisk sammanslutning som har åsikten att samhället är inte acceptabel och måste förstöras. Gemensamt förhör de statsministern som blivit kidnappad på utländsk mark och lyckas klarlägga såväl katastrofens omfång och orsaker som betydelsen av ordet ”stålsprånget”.

Ordet ”stålsprånget” är nämligen en kodbeteckning för en aktion som skulle stimulera medborgarnas politiska intresse inför valet. Inom denna aktion utvecklades ett kemiskt preparat D5H som blev distribuerat utan folkets medvetande och förorsakade en dödlig epidemi. I början gjorde preparatet människor bara aggressiva och det ledde till våldsamma övergrepp, framförallt mot demonstrerande socialister. Men i slutet blev smittande människor galna och dog. Efter det att myndigheterna flyttat utomlands, utövades makten av en grupp läkare som var galna på grund av sjukdomen. De barrikaderade sig på huvudlasarettet och i området där de dödade åtskilliga människor för att fördröja sina liv genom blodtransfusioner. I slutet dödades de av socialisterna och huvudlasaretten ockuperades.

3. Samhällskritik i romanen Stålsprånget

Som jag har redan skrivit i inledningen är Per Wahlöös deckare Stålsprånget en typisk sextiotalsbok, eftersom den utmärker sig genom sitt sociala och samhällskritiska engagemang. Vid första ögonkastet syns detta engagemang ändå inte så lätt att hitta på tydligt, därför att boken skrivits på ett distanserat sätt och bara tycks bestå av objektiva beskrivningar utan några värderingar.

Intrycket beror på att boken är skriven i han-form, det vill säga att berättaren inte uppträder som en handlande person i den fiktiva världen. Precis som en osynlig förmedlare fungerar han mesta tiden mellan berättelsen och läsaren. Det ses bra i dialoger som återges. Till exempel på en dialog i bokens första kapitel där det sägs följande:

- Ni borde knacka, sa Jensen.
- Förlåt. Jag trodde inte att ni skulle komma hit i dag.

Jensen såg på klockan.

- Min ersättare börjar tjänstgöra klockan tio, sa han. Hur har natten varit?
- Normal […]

Polisläkaren var en storväxt och relativt ung man […] Jensen tyckte bra om honom.^[8]

Berättaren presenterar sig här som en neutral observatör. Han skildrar utan värderingar vad personerna säger och tillfogar bara det nödvändigaste. Dessutom har han insyn i huvudpersonens tänkande och föreställningar. Så vet han att Jensen tycker bra om polisläkaren som ses i exemplet ovanför.

[...]

^[1] Wahlöö, Per (1968): Stålsprånget. Stockholm.

^[2] Se Wahlöö, Per (1968): S. 20.

^[3] Se Wahlöö, Per (1968): S. 21-23.

^[4] Björk, Steffan / Sallnäs, Hilding / Palmquist, Bertil (Utg.) (³1966): S. 294.

^[5] Björk, Steffan / Sallnäs, Hilding / Palmquist, Bertil (Utg.) (³1966): S. 294.

^[6] Rapportböcker kallade man en för Sverige ny genre på sextiotalet. Enligt Litteraturhistorian i fickformatet är det ”böcker om ’vanliga’ människors liv, berättade av de ’vanliga’ människorna själva med deras egna ord, enkelt och rakt fram.” (Björk, Steffan / Sallnäs, Hilding / Palmquist, Bertil (Utg.) (³1966): S. 295)

^[7] Wahlöö, Per (1968): S. 20.

^[8] Wahlöö, Per (1968): S. 8-9.